Jag var också drogliberal förut, tills jag fastnade och höll på att dö av överdos. Jag var också så arg på alla som faktiskt brydde sig om mig och bad mig sluta, men idag fattar jag att det var jag som var blind och de såg sanningen. Önskar att jag inte varit så jävla dum då, men det gick ju bra tillslut :) Om någon jag älskar börjar knarka kommer jag också skrika och banka vett i huvudet på personen tills den fattar. Varför? Jo, för så gör man när man älskar någon. Man låter inte personen långsamt förtvina.


Jag förstår hur du tänker Emme. Men som du själv skriver så gjorde det ingen nytta till att de skrek på dig. Det var DITT val att sluta, det var DITT val att bli ren, ingen annans. Man måste göra misstag för att lära sig, man kan inte alltid lära sig genom andras misstag. Ibland måste du göra det själv, innan du förstår. Hur mycket de än gamade på dig sket du i det, du blev bara arg. Så, vad tjänar det egentligen till att be dig sluta när det ändå bara blir skit av det? Att finnas där är bättre, enligt mig. För att ha en vän, som man vet finns där i vått och tort, lyssnar och som inte dömer dig är bland det finaste man kan ha.
Jag önskar ingen i världen att bli beroende av droger, det gör jag verkligen inte! Däremot tycker jag att du ska ha rätten till ditt eget liv, för det du gör (även dina misstag, kanske mest) formar dig till den personen du är. Se så mycket du lärde dig av detta! Emme, jag är verkligen glad att du hittade upp ur skiten.

Sen en annan sak, "Jo för så gör man när man älskar någon", vad är det för uttalande? Alla älskar på olika sätt, det är så otroligt subjektivt. Jag kanske väljer att visa min kärlek genom att finnas där, du genom att försöka hjälpa på det sätt du anser är bäst, en annan kanske på ett helt annat sätt. Det finns inget rätt och fel inom kärlek.  Vem har rätten att sätta upp alla regler?! Ingen.

Jag respekterar dina åsikter, dock håller jag inte med.