Tar förra veckan istället, i korta drag

Måndag: Christian och jag åkte till modehuset och kollade runt lite, sen åkte vi hem till honom. Senare på kvällen var vi på parmiddag (första gången någonsin haha), med två av hans kompisar och deras flickänner. Det var skitkul!
Tisdag: Låg hemma hos Christian och bara mös, det är sjukt att bara ligga brevid honom är bland det bästa jag vet 
Onsdag: Älsklingen fyllde 21år och firade honom lite smått med presenter, mat och massa bus
Torsdag: Vi låg bara hemma hos honom då också och mös lite, senare på kvällen åkte jag hem
Fredag:  Åkte till Tilda för att förfesta innan nyår med tjejerna, åkte till lokalen och hade galetroligt och blev ruskigt full, fast på ett skönt okontrollerat och inte förmycket sätt
Lördag: Huvudet dunkade i takt med hjärtat så jag vilade bara järnet
Söndag: Åkte till Tilda för hänga lite, kollade film och resor till Magaluf

Jag har faktiskt inte hetsat någongång under den veckan (det gör jag nästan aldrig när jag är med min fina pojkvän), men ätit mycket har jag, det ska jag inte försöka sopa under mattan.. och ingen träning. Men det ska det blir ändring på!


.

Jag har en lillasyster, Maja. Hon har alltid vara den söta av oss, alltid fått mest uppmärksamhet, och jag får jämt höra "åh, vad söt din syster är". Det är så irriterande, kan ingen tycka jag är söt? Nej just det, jag är ju fet.. Tillbaks till Maja, hon spelar fotboll och tycker om sin pojkvän. Hon har världens lockigaste (och finaste) hår och har fin mage. Lite blyg är hon också, men vi kan snacka om det mesta, när vi väl får tummen ur och pratar på riktigt med varandra. Hon är allt bra hon min syster.

(vill inte snacka för mycket om henne, med tanke på att hon kanske inte vill det)

Har helt glömt bort denna lista.. Ska försöka komma igång igen med den!

Hade inget intressant på mig idag. Mörka stuprör, svart långt linne, gigantisk t-shirt med ena axlen bar och en sjal. Så otroligt ointressant och alldagligt, men sån är jag. Vill inte ta kort på mig för jag känner mig så uppblåst och fettig. Nu ska jag kolla på Skins, från början. Finns dte någon bättre serie? Nej.

Jag tror att allt händer för en anledning. Men varför sker då mord, säger ni då! Kanske är det för att vi ska uppskatta det vi har, kanske för att den personen ska försöka förstå hur fel det är, kanske för att visa oss andra vad som är rätt och fel, kanske för att vi måste känna något starkt ibland. Jag har inget svar, det är bara spekulationer, men jag tror att det sker för en anledning.
Jag tror på kärleken, att kärleken ger oss hopp. Kärlek till vänner, familj, saker, mål och tankar. Kärleken betyder mer än vad man tror, utan den så är vi bara ett skal.
Jag vill så gärna tro att vi föds på nytt när vi dör. Fast vi inte kommer ihåg någonting av vårt gamla liv, att det är därför man kan ha dejá vu känslor och det är därför har sjuk talang när det gäller vissa saker.
Jag tror inte på någon gud, jag tror på människan. Jag tro att vi alla föds goda och det är miljön och andra faktorer som bestämmer hur man senare blir. Att du kan välja hur du ska agera, och om man gör fel saker kan man fortfarande vara god. Du bestämmer själv vem du ska bli och vara.

När mammas "pappa" (inte riktig pappa, men han var där längst under mammas uppväxt, men han och mormor är inte tillsammans sedan långt tillbaka) ringde hem till oss. Han var full som vanligt, och det var jag som svarade. Svordomar och kommentarer om hur äcklig och ful och fel jag var. Att ingen någonsin skulle älska mig på riktigt, att man inte kunde älska något som mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara stod där och tog in allt. Han ville prata med mamma, men jag lät honom inte till en början för jag visste att han skulle skrika på henne också. han hotade med att han skulle komma och strypa mig i sömnen och jag kommer inte ihåg med, min hjärna stängdes av. Men efter mycket om och men så pratar mamma med honom. Hon berättade aldrig vad han sa. Men efter det bröt vi kontakten med honom.

Han skickade bara julklappar till min lillasyster, för hon var ju sen söta normala tjejen. Jag har aldrig fått någonting av honom, och det är jag glad över.  Jag är glad över att han inte finns i mitt liv längre. Jag är glad att han inte kan göra oss illa längre.

Jag är så lyckligt lottad med fina vänner så det inte finns. Jag "väljer" vänner med omsorg, för om jag ska kunna släppa in någon vill jag veta att jag kan lita på den personen, och vice versa. Kanske just därför jag klipper vänskapsband med folk ganska ofta, för jag vill inte att de ska själa den lilla glada energin jag har.

Jag har många bra vänner som jag verkligen uppskattar, men det är tre personer som verkligen sticker ut. Christian, som är min pojkvän och en av mina bästa vänner, Tilda och Linnéa.  Men om jag bara ska berätta om en så sållar jag bort Christian, för honom nämner jag ofta i bloggen, och Tilda för vi hade en period där vi inte var vänner, hon var en av de som mobbade mig (men allt är löst och hon är en av de finaste människorna, dock finns det fortfarande dagar jag tänker på de svarta tiderna). Så den jag ska berätta om är Linnéa, tjejen som alltid funnits där för mig.

Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur vi lärde känna varandra, men det var i sexan tror jag. När jag behövde en vän som mest. När alla andra vände sig emot mig, fanns hon där. Vi klickade direkt och vi delade alla våra hemligheter. Jag tror jag vågade lita på henne för jag vet att hon inte heller mådde så bra, jag visste att hon aldrig skulle ha hjärta att föra något vidare. Hon är den enda som vet allt om mig. Hon vet varför jag gjorde de saker jag gjorde. Hon vet mina mörkaste tankar. Det är henne jag ringer när jag vill lägga mig ner och dö, det är henne jag ringer när jag bara behöver prata av mig, det är henne jag ringer om jag vill ha roligt. Hon accepterade att jag var väldigt egen och speciell av mig, redan från början. För hon var precis likadan, vi tänker på samma sätt. Jag känner henne bättre än vad hon känner sig själv, och hon känner mig bättre än vad jag gör. Linnéa har funnits kvar när jag mått både som värst och som bäst, jag skulle aldrig göra någonting för att mista henne. Hon är så fin ♥

Som jag sagt innan i detta inlägg, visar man kärlek på olika sätt. Finns inga regler eller måttband på vad kärlek är. Men jag tycker att det är något man bara vet, man känner det helt enkelt. Kärlek är det bästa, men samtidigt det värsta som finns, just för det är så många känslor inblandade.

.

Ha, vilket skämt! Jag visste att jag skulle skriva detta inlägg idag så jag har valt att inte alls äta de groteska mängder jag brukar, för jag skäms så.. Kanske positivt trots allt eftersom jag inte hetsat idag, än.

♦ jordgubbsfil med fullkornsflingor
♦ två mörka mackor med smör och ost
♦ 6 vegbullar och palsternacksmos
♦ juice och vatten i mängder

Lägg märke till att detta är lite för mig, sjukt. Jag vill ha samma diciplin som ni andra ♥

Igår åt jag som vanligt (hets som vanligt också..); två mörka mackor med smör och ost, vatten, 4 bananer, 5 digestive kex, 29 pepparkakor, mjölk, sojakorv med ris och ketchup, 2 quornfiléer med pommes och bea, juice. Har säkert glömt något också. SKÄMS, det är så jävla äckligt. Inte lusigt att jag är fet fet fet fet.

.

Nåja, vad ska jag säga om mina föräldrar? De uppfostrade mig bra, jag är uppväxt med tankarna; alla är lika värda, håll löften, döm inte innan du lärt känna, vårda dina nära och kära, alla begår misstag och man ska lära sig av dem, följ den gyllene reglen osv. Jag har alltid haft en hyffsat bra relation med dem, men under 6:an gick det bara utför. Jag var mobbad och alla mina såkallade kompisar vände sig emot mig, och jag vände mig inåt. Jag blev sjukligt destruktiv och ville dö. Jag hade inget att leva för, jag gjorde en lista på varför jag skulle dö och varför inte. Det fanns mer på den sidan där det stod "varför jag ska dö".  Under den tiden kändes det även som mina föräldrar var födda för att göra mitt liv så hemskt som möjligt. Kommentarer som "varför är du inte med någon", "dem tycker du är äcklig om du håller på såhär" och "gud, så mycket kan du inte äta, det räcker nu Amanda, du behöver inte mer"  regnade över mig från mamma och pappa. Fattade dem inte? Men på något sätt blev alltid bra tillslut, och tacka gudarna för det! Nu kan jag prata med dem båda om det behövs för jag vet att de inte sprider vidare. Bra humor och musiksmak ha de också som toppen på moset!

Mamma jobbar som sjukgymnast och spinningledare på Friskis&Svettis, älskar potatis och att debattera. Pappa är fastighetsskötare och älskar Bruce Springsteen, att meka med det mesta och är grym på det. Båda är sossar (precis som jag) och älskar att resa! De lägger det mesta av pengarna på god mat och på min lillasyster och mig,  samt sparar till resor med familjen.

.

Åh, är det något jag inte tycker om att skriva är en presentation av mig själv, jag vet nämligen inte vad ni vill ha reda på. Jag kan ju iallafall berätta att jag heter Amanda och bor i Smålandsskogar och går andra ring i gymnasiet. Jag har sjuklig prestationsångest, alltid haft ett dåligt förhållande till mat, älskar musik, min pojkvän och mina kompisar, försöker att inte döma folk innan jag känner dem, tror på andar, avskyr folk med främlingsfientliga åsikter, tycker om att gosa med min feta katt, är mörkrädd, har en fäbless för frukt och bär, gillar piercings och tatueringar osv.osv.

Förstår ni vad jag menar, man kan babbla på i timmar. Så om det är något specifikt är det bara att fråga på!
.