Jag hoppar runt lite bland de olika "grupperna" vi har i vår klass, jag umgås och pratar med alla. Hänger mest med Hanna och dem, eller Johanna och dem. Men jag hör inte hemma hos någon. Jag är inte en del av vi eller oss. Jag har ingen i klassen jag går ut och röker med, jag har ingen som väntar på mig, jag har ingen som tänker på att bjuda in mig först. Jag är ensam i gruppen. Alla andra har någon, två och två står de i rad. Amanda lämnad ensam, som vanligt.
Det är inte så att de är inte elaka mot mig, tvärtom. Men jag har ingen där som jag umgås med. Jag blir liksom genomskinlig. De ser mig som den glada bruden som hänger med alla, de tar för givet att jag har någon.  Det har jag inte. Jag har ingen i klassen. Bara att de ens går på var eviga dag att jag är glad, är ett stort fett skämt.

Kom att tänka på detta när jag skulle fylla i ett formulär till FN-rollspelet, vi skulle önska två personer vi ville bo med på hotellet. Vem skulle jag välja? För jag vet att ingen skulle välja mig. Aldrig Amanda som förstahandsval. Har aldrig varit, kommer aldrig vara. Jag började gråta.

Kan inte jag bli vald först någongång?


.