När mammas "pappa" (inte riktig pappa, men han var där längst under mammas uppväxt, men han och mormor är inte tillsammans sedan långt tillbaka) ringde hem till oss. Han var full som vanligt, och det var jag som svarade. Svordomar och kommentarer om hur äcklig och ful och fel jag var. Att ingen någonsin skulle älska mig på riktigt, att man inte kunde älska något som mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara stod där och tog in allt. Han ville prata med mamma, men jag lät honom inte till en början för jag visste att han skulle skrika på henne också. han hotade med att han skulle komma och strypa mig i sömnen och jag kommer inte ihåg med, min hjärna stängdes av. Men efter mycket om och men så pratar mamma med honom. Hon berättade aldrig vad han sa. Men efter det bröt vi kontakten med honom.

Han skickade bara julklappar till min lillasyster, för hon var ju sen söta normala tjejen. Jag har aldrig fått någonting av honom, och det är jag glad över.  Jag är glad över att han inte finns i mitt liv längre. Jag är glad att han inte kan göra oss illa längre.