Nåja, vad ska jag säga om mina föräldrar? De uppfostrade mig bra, jag är uppväxt med tankarna; alla är lika värda, håll löften, döm inte innan du lärt känna, vårda dina nära och kära, alla begår misstag och man ska lära sig av dem, följ den gyllene reglen osv. Jag har alltid haft en hyffsat bra relation med dem, men under 6:an gick det bara utför. Jag var mobbad och alla mina såkallade kompisar vände sig emot mig, och jag vände mig inåt. Jag blev sjukligt destruktiv och ville dö. Jag hade inget att leva för, jag gjorde en lista på varför jag skulle dö och varför inte. Det fanns mer på den sidan där det stod "varför jag ska dö".  Under den tiden kändes det även som mina föräldrar var födda för att göra mitt liv så hemskt som möjligt. Kommentarer som "varför är du inte med någon", "dem tycker du är äcklig om du håller på såhär" och "gud, så mycket kan du inte äta, det räcker nu Amanda, du behöver inte mer"  regnade över mig från mamma och pappa. Fattade dem inte? Men på något sätt blev alltid bra tillslut, och tacka gudarna för det! Nu kan jag prata med dem båda om det behövs för jag vet att de inte sprider vidare. Bra humor och musiksmak ha de också som toppen på moset!

Mamma jobbar som sjukgymnast och spinningledare på Friskis&Svettis, älskar potatis och att debattera. Pappa är fastighetsskötare och älskar Bruce Springsteen, att meka med det mesta och är grym på det. Båda är sossar (precis som jag) och älskar att resa! De lägger det mesta av pengarna på god mat och på min lillasyster och mig,  samt sparar till resor med familjen.

.